VAD ÄR INTARSIA ?

Inta´rsia (ital. intarsio), sammanfattande benämning på olika metoder inom möbel- och inredningskonsten för att åstadkomma mönsterlagda ytdekorationer. Tekniken går ut på att tunna fanerbitar, efter att ha tillpassats med kniv eller lövsåg, limmas ovanpå en bottenyta av massivt trä så att de tillsammans bildar geometriska mönster eller figurativa bildframställningar. Under vissa perioder har det förekommit att man förutom träfaner också använt andra material, t.ex. metaller, ben, horn, sköldpadd och halvädelstenar

Även om vi finner exempel på mönsterlagda ytbeläggningar i den egyptiska kulturen anses intarsiakonsten i modern mening ha sitt ursprung i den bysantinska stenmosaiktraditionen. Under antiken utvecklades utifrån denna tradition i Italien en typ av träintarsia där inläggningsbitarna först skars ut efter ett förutbestämt mönster, varefter de fälldes in i motsvarande nedbottningar i en massiv träyta (jfr inkrustering). Under renässansperiodens tidiga skede vidareutvecklades detta relativt primitiva förfaringssätt av norditalienska munkordnar, vilka dekorerade bl.a. kistor med heltäckande geometriska mönsterläggningar i ben, pärlemor och trä. Dessa geometriska läggningar kom efter centralperspektivets introduktion i början av 1400-talet successivt att ersättas av mer bildmässiga framställningar, vilka i ett första skede huvudsakligen användes för utsmyckning av väggpaneler och tak. I samband med att fanerade möbler fr.o.m. 1500-talet börjar bli vanliga kom intarsia i allt större omfattning också att användas som renodlad möbeldekor. En speciell typ av intarsia introducerades av André Charles Boulle i Frankrike, vilken decennierna runt 1700 utförde intarsiamöbler med sköldpadd, mässing och tenn som inläggningsmaterial

Intarsiakonstens höjdpunkt inträffade under 1700-talets andra hälft, då mästare som Jean François Œben i Frankrike, David Roentgen i Tyskland och Georg Haupt i Sverige utvecklade och förfinade tekniken, samtidigt som tillgången på exotiska träslag gjorde det möjligt att samstämma möblernas färgskala med den övriga inredningen. Intarsiakonstens senaste blomstringsperiod inföll under 1920-talet, då fransmannen Émile Jacques Ruhlmann i stramt nyklassicistisk anda dekorerade möbler med exotiska material som makassarebenholts, sköldpadd, fiskskinn och elfenben. Den främste svenske företrädaren under 1900-talet vad gäller möbelbunden intarsia är Carl Malmsten, som fr.o.m. 1910-talet och några decennier framåt ritade och tillverkade intarsiamöbler till en rad offentliga institutioner men också till förmögna privatpersoner som Ivar Kreuger. Parallellt med Malmsten återfinns under denna period ett antal framstående konstnärer, t.ex. Ewald Dahlskog, som ritade väggbundna intarsiaförlagor till bl.a. Stockholms konserthus och Riksdagshuset

Källa: Ulf Brunne, Nationalencyklopedin www.ne.se

WHAT IS INTARSIA?

Intarsia is a form of wood inlaying that is similar to marquetry. The term is also used for a similar technique used with small, highly polished stones (see pietre dure). The technique of intarsia inlays sections of wood (at times with contrasting ivory or bone) within the solid matrix; by contrast marquetry assembles a pattern out of veneers upon the carcase. The technique of intarsia is believed to have developed in the Islamic world; introduced into Europe through Sicily, the art was perfected in Siena and in northern Italy in the fifteenth and sixteenth centuries, spreading to German centers and introduced into Londonby Flemish craftsmen in the later sixteenth century. After about 1620, marquetry tended to supplant intarsia in urbane work.

It is the craft of using varied shapes, sizes and species of wood fitted together to create an almost 3-D inlaid, mosaic-like picture. It is thought that the word 'intarsia' is derived from the Latin word 'interserere' which means "to insert" and that it was originally developed in Siena, Italy in the 13th century by crafters using inlays of ivory inserted in wood as well as inlays of wood inserted into wall murals, table tops and other furniture (See : Duomo di Siena).

Today, intarsia is created by selecting different types of wood, using its natural grain patterns and colors (rather than dyes and stains) to create the different colors in the pattern. Each piece of wood is then individually cut , shaped, and sanded before fitting them together like a jig-saw puzzle and gluing them to a piece of 1/4 inch plywood backing cut to the shape of the final product. Sometimes, additional pieces of plywood are used to raise areas of the pattern to create more depth. Once together, a final layer of finish is applied and the project is complete.

Marble intarsia (opere di commessi), called pietra dura in English for the semi-precious hardstones combined with colored marbles that are employed, is an intarsia of coloured stones inlaid in white or black marble. Early examples in Florence date from the mid fifteenth century and reached a peak of refinement and complexity in revetments of the Medici Chapel, produced under Medici patronage in the Opificio delle Pietre Dure, which was established by Ferdinando I de’ Medici. Later complex designs and refinement of the art developed in Naplescirca the beginning of the 17th century The floor of St. Peter's Basilica in Rome is a particularly notable example of marble intarsia. Later this form of decoration became a feature of baroque interior design, particularly so in the Sicilian Baroque designs following the earthquake of 1693.

myspace count

Linkexchange
Bannerexchange